Sladdens Memoarer – Lyckans minuter

Vi hade precis vaknat i vårt våningsrum på den grekiska semesterön. Klockan var sju och Mysan hade redan varit vaken en stund. Sedan ett par dagar hade Mysan vant sig vid att vakna med ljuset.

Precis som vi vuxna såg hon fram emot en ny spännande dag. Det syntes på henne. Hela hennes lilla kropp log på något underligt sätt där hon nu satt upp i sängen.

Jag och Mysan tittade på varandra, satte pekfingret mot munnen båda två och viskade ”-Hysch”. Jag klädde på mig snabbt och lyfte henne ur sängen. Hon pekade på sitt gröna linne och sina blå-,vit- och gulspräckliga shorts. Jag hjälpte henne på med kläderna och sandalerna som var vita, små och lätta att spänna på. De hade blivit blöta flera gånger på semestern och var nu mjuka och lite utöjda.

Vi smög ut och stängde dörren tyst efter oss så att inte mamma skulle vakna. Det var bara några minuters promenad till affären i andra kvarteret. Men vi tog alltid en annan väg, en som var lite längre. Den via stranden.

Morgonen var klar och frisk. Det skulle bli ordentligt varmt så fort solen klättrat ytterligare. Himlen var fortfarande aningen orange. På stranden tog Mysan av sig sandalerna och gav dem till mig. Jag tog dem, log mot henne och nickade. Hon sprang iväg ner till vattenbrynet och gick i tills vattnet räkte en bit upp på anklarna. Vattnet låg stilla. Jag tog av mig skorna och gick efter. Vi vadade oss långsamt fram, de femtio metrarna tills vi kom i höjd med gatan där affären låg.

Vi vek av upp från vattnet. Mysan torkade omsorgfullt av sig vatten och sand från fötterna. Inte ett sandkorn fick fastna mellan tårna och det tog henne en god stund där hon satt och pillade. Men vad gjorde det? Vi hade ju inte bråttom. Jag hjälpte henne på med sandalerna igen.

Son vanligt var affären fortfarande nersläckt och stängd. En lastbil stod utanför och några greker höll på att lasta ur dagens första leverans. Vi visste det, både Mysan och jag, att vi skulle få gå in i affären ändå. Grekerna log åt oss, sade något till varandra och klappade Mysan på huvudet.

De tände upp i affären så att vi kunde gå in, trots att de inte skulle öppna förrän klockan åtta. Inne i affären plockade vi som vanligt ihop färska ägg, yoghurt, en liten ostbit och nygräddat bröd.

Kassan hade inte öppnat. Greken som ägde affären mötte oss vid dörren. Han log igen och tittade ned i vår korg. Han ropade något till en kvinna längre in i affären, förmodligen hustrun. Det lät som en fråga. Svaret kom och Greken talade om vad det kostade på en inte alltför knagglig engelska.

Vi betalade och lade våra varor i en genomskinlig plastpåse. Vi tackade och greken önskade oss en trevlig dag. Mysan hade sakta börjat gå mot stranden.

När jag återigen tagit emot Mysans sandaler sökte hennes lilla hand min. Jag tog emot den men höll med avsikt lite löst. Hon gav mig en kort arg blick. Hon tog med sin andra hand tag i mina fingrar och slöt dem ordentligt runt sin egen hand. Jag log mot henne och kramade till med handen som bekräftelse på att jag förstått. Och höll henne stadigt hela vägen ner till vattenbrynet. Och vi vadade sakta tillbaka till vår del av stranden.

På vägen tillbaka, dessa fantastiska morgnar, tänkte jag att jag är lyckligt lottad i det jag får uppleva. Dessa korta minutrar, att minnas ett helt liv.

Jag önskar att fler fick uppleva samma sak.

Jag vet att många inte får.
Jag vet att många inte kan.
Och att några inte vill.
***

Texten ovan är tidigare publicerad i ett helt annat sammanhang.

Vi syns o hörs

Stefan Sladden Eng

#lycka #döttrar #grekland #minne


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *