Snart tillbaka i Tuben

Sillen är utbytt mot havrekli och julskinkan ersätts av soppa. Öl och Snaps blir istället juice av morötter och selleri, frampressad i förra årets inköpta monstermaskin, råsaftcentrifugen.

Kort sagt – Vardagen är här med några intensiva oxveckor fram tills eventuella sportlov. Och alla storstadsbor skall brottas med kollektivtrafiken igen. Och med sina motresenärer.

Vi har nog alla vant oss vid att det är trångt på tunnelbanan i rusningstid. Till och med att vi behöver står och sniffa någon i armhålan när vår medresenär sträcker sig upp för att hålla sig i den gula stången i taket.

Som 50 plussare blir de färre och färre vilka jag själv behöver resa mig för, i syfte att lämna plats. Jag kan istället lugnt sitta kvar och klura på de riktigt stora frågorna. Som t.ex. varför somliga tycker att de fortfarande är så smala att de kan ha ryggsäcken på sig inne i tunnelbanevagnen mitt i rusningstid?

De flesta människor är bredast över bröstkorgen så varför då bygga på med en ryggsäck av senaste modell, anpassad för att ta hela IKEA köket med på camping?

Vid på- och avstigning börjar alla ryggsäcksbärare att prångla sig ut (eller in) och vrider sig förbi sina reskamrater med påföljd att ryggsäcken elegant snärtar glasögonen av näsan på oss som är av den lite kortare modellen.

Problemet för oss glasögonbärare är att vi inte kan se utan dem. Om vi nu berövats den möjligheten på grund av dessa kommunaltrafikantmarodörer, så kan vi således inte hitta glasögonen igen. Eller så fastnar ryggsäcken i sladden och rycker hörlurarna ur öronen med två ljudliga plopp.

Med- eller motresenär
Jag ser också medresenärer som hänger sig över andra för att kunna läsa mer än bara rubriken i Metro. (eller beror ”hänget” på tyngden av ryggsäcken månne?) När det händer mig får jag lust att vända mig om och högt fråga om det är ok att vända blad.

Men jag är en liten fegis och sitter hellre lugnt och stilla, vrider tidningen så att det är bara nästan är möjligt att läsa. Och koncentrerar mig istället på reaktionen hos min tidningsgroupie.

Och så har vi de som kör sin smarta mobil istället. Ni vet den där tingesten man bara måste använda för att kommunicera verbalt med någon icke närvarande. Där sitter folk och babblar vitt och brett, högt o tydligt. Eller rättare sagt otydligt eftersom man bara får halva storyn. Men jag menar; hur kan folk sitta o briljera om senaste ragget, businessen som går som smort eller inte alls, på tunnelbanan?

Sen har jag alltid undrat när man skall bygga om Gullmarsplan till att vara anpassad för kollektivtrafik? Det är skrattretande när man ser resenärerna från tvärbanan som skall upp och sen ner till tunnelbanan. 

Och resenärerna som skall upp från tunnelbanan och sen ner till tvärbanan. Detta samtidigt som Tyresö/Haninge dundrar in med bussar på övervåningen och dess passagerare skall ner till båda tvärbana, tunnelbana och innerstadsbussar.

Spärr är rätta ordet
I detta myller skall alla resenärer lyckas med konststycket att passera spärrarna helskinnade genom att vara lagom snabb men inte för långsam när kontrollenheten i spärren skall läsa av alla kort. När dörrarna slår igen måste man vara igenom eller kvar på andra sidan. Inget mittemellanlagomsvenskt för då klipper dörrarna till. Obönhörligen.

Som sagt – Nu börjar vardagen igen.
Dags att vässa tajmingen i spärrarna
Dags att plocka fram de risiga gamla lurarna till den smarta mobilen.
Dags att plocka fram de gamla idrottsglasögonen igen – Som sitter fast bakom öronen.

Kanske rent av dags att fundera på att cykla eller promenera till arbetet.

Vi syns och hörs
Stefan Sladden Eng


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *