Mot mörkret

Avresedagen var kall och krispig och jag minns flygningen som gick ut över Östersjön och en fantastisk utsikt över alla svenska och finska skärgårdsöar. Efter någon timmes stopp i Helsingfors flög vi vidare in mot mörkret i Sovjetunionen. Jag blickade bakåt mot det sena eftermiddagsljuset och tryggheten hemma. Nog kändes det lite olustigt att fara så långt utan mamma och pappa. Och värre blev det. Väl framme skulle vi passera passkontrollen där militärer och polis stod uppradade med laddade automatvapen i händerna. Det var inte jättesvårt att hålla sig i skinnet då.

Jag vill påminna dig om att jag och mina kompisar var elva år bara för den händelse du skulle glömt det.
Hotellet låg inte långt från Röda Torget och gammalt. Det satt en “Babushka” i änden på korridoren på varje våningsplan. Det var nog tur det. För ryssarna alltså. Man vet aldrig vad småglin från Tyresö kan hitta på när toalett och dusch ligger i hotellets korridor. Men jag lovar det blev en mycket lugn kväll i Moskva. Jag vet faktiskt inte om jag sov alls den natten.

Frukost intogs i en sal med kristallkronor och utsikt mot ett Moskva täckt av vacker pudersnö. Och kallt var det – Inte bara i politiskt. Rostat bröd och te intogs med god aptit. Och det visade sig att det var det vi åt under de fem dagar vi var iväg. Rödbetssoppa, ni vet den klassiska Borsjtj och andra ryska specialiteter var långt från mammas alldeles egna köttbullar av varumärket Findus, helyllemakaronerna från Kungsörnen eller pulvermos. Och än idag kan jag känna doften av kloret i vattnet som vi drack

Nej rostat bröd fick duga de här dagarna. Frukosten följdes av av idel bussåkande och genomgång av den ryska historien via oändliga besök på museer, kyrkor, Kreml samt utsiktsplatsen på höjden och  med utsikt över den vackra Olympiastadion. Eller Leninstadion som den hette.

Äntligen matchdags

Hungriga vargar jagar bäst; är ju en gammal devis men när vi bytt om och skulle ta de första skären ut på rysk eller rättare sagt sovjetisk is, infann sig en totalförlamning i ben och muskler. Hungern var visserligen bortblåst men vi tyckte nog alla att detta skulla bli bra jobbigt. Motståndarlagets minsta killar var minst huvudet högre än oss. Det gick att ta på nervositeten

Om vi spelade tre gånger tjugo minuter eller tre gånger tio, det kommer jag inte i håg. Men det blev en rejäl lekstuga förstås. När den ryska “Hesa Fredrik” förkunnade att matchen var slut stod det klart att de svenska hedersgästerna brutalt hade körts över med siffrorna trettio mot noll. Japp ni läste rätt (30-0). Det var dystert men det visade sig att de grabbar vi mötte var två år äldre än oss vilket var i alla fall ett litet plåster på såren. Det var bara att bita ihop.

Så fick vi oss en duvning till i rysk kulturhistoria och artonhundratalskonstnärer och vissa utvalda dito författare innan det var dag att glida ut på isen igen. Det stod träning på programet och den skulle genomföras tillsamman med ett annat lag. Vi hade ena halvan av rinken och dom hade den andra. Efter fyrtiofem minuter skruvade ryssarna upp tempot och alla vi svenskar stannade upp.

Ryssarna välte ned sin målbur, åkte runt och hoppade över målburen. I längdriktningen. Helt osannolikt. Just det momentet hade vi inte tränat på alls, i Sverige, någonsin. Jag har aldrig hört att ens svenska senior skulle ha gett sig på det ryska cirkusnumret.

Så var det dags. Match nummer två skulle bli vår revansch. Not.

Nu var vi lika gamla eller unga men vi fick inte en låna pucken många gånger. Vi lyckades iallafall täta ihop oss någorlunda och förlusten denna gång var därför hedersamma tio mot noll. Japp ni läste rätt igen (10-0)

Artikeln i Expressen skrevs av framlidne Barbro Dillworth (tack), mamma till en av oss knattar och tillika medresenär.

Här slutar historien men några funderingar kvarstår.

Vad blev det av vår guide Viktor. Han som tålmodigt tog oss evaåringar genom den Sovjetryska kulturhistorien? Och givetvis, om vi under våra matcher, spelade mot någon av den blivande superfemmans spelare, Makarov, Krutov, Larionov, Kasatonov och Fetisov? Logiskt sett borde vi ha gjort det. Låt mig iallafall få tro det.

Att jag själv vid hemkomst konstaterades ha samma kalsonger som när jag reste är en ren bisak som vi kan glömma? Eller hur?  För säkerhets skull är det väl bäst att återigen nämna att vi var elva år gamla även vid hemkomst. Och vi hade tvättmaskin.

#moskva #1973 #hockey “anatolijfirsov #tyresö #tyresöisf