Sladdens Memoarer – Nitar, Marley och Nobel

Det var i slutet på sjuttiotalet och Punken hade fått fäste

Med fans som bar säkerhetsnålar och nitar, hade bleka nunor och nogsamt planerad oborstad frisyr. Eller tuppkammar skapade med sockerblandat vatten. Eller inget hår alls. Jag vet inte så noga för just detta blev aldrig min grej. Militärkängor, nitar och anarki förstod jag mig aldrig på.

Nej jag fastnade för nått helt annat som dök upp. Reggaen. Musiken slog över natt i min generation och mest var det nog rytmen med den helt nya, märkliga baktakten som gjorde det hela. Det var Bob Marley & The Wailers nya vinylplatta Kaya som tog en en hel (nåja) generation med storm. Med låtar som Is this love och Misty morning vilka jag fortfarande lyssnar på.

Många hävdar, kanske med viss rätt att Bob Marleys bästa är alla tidigare utgivna plattor. Men för mig var Kaya den bästa.

Självklart var jag en av alla de tiotusentals tonårskids som skulle uppleva Bob Marley & The Wailers spela på klassisk mark ute på Djurgården. Gröna Lund i Stockholm slog upp portarna och där var jag med alla andra förortskids i publiken. Utom punkarna förståss som samlats på helikopterplattan vid Gamla Stan och missade rubbet när dom spisade kassettbandskopior av Sex Pistol’s Good save the Queen, The Clash, Ramones, eller Ebba Grön. Som jag för övrigt heller aldrig förstått mig på.

Kort i rocken som jag är såg jag Bob bara en gång under hela spelningen. Men vilket gung det var. En otrolig upplevelse det var. Rödgröngula färger överallt och en publik som dansade och sjöng i baktakt. Röken av Kaya hängde tung över Grönan och Saltsjön.

Något år senare ville jag uppleva det hela igen när Bob Marley & The Wailers Återkom till Stockholm. Den gången kom jag inte in då vakten tyckte att vinflasken jag gömde i jackan var för synlig. Och väl ur kön fanns det inte en chans. Vi hamnade så småningom på Kastellholmen mitt emot och frågan är om vi inte hörde konserten bäst av alla stundtals. 

Under denna era lärde jag känna andra reggaeband och det gänget jag lyssnar mest på idag är Steel Pulse och plattan Handsworth Revolution.
TIPS: Högsta volym på om du vill lyssna på Prodigal Song 

Vad har nu detta med Nobel att göra?

Flera år senas skulle jag tillsammans med en agentgrupp, inbjuden av BWIA West Indies Airways, besöka Barbados och St:Lucia. Som en riktig fan av reggaemusik var detta naturligtvis en höjdare. Vi tog oss runt på öarna för att titta på alla hotell och insupa den karibiska atmosfären. En diger uppgift men en upplevelse som ger så mycket mer att berätta om när man som jag på den tiden sålde resor. Inte minst vad gäller mötet med människor och kulturer från andra delar av världen.

Det jag minns allra mest från just denna resa var nog mötet med en tiggare på Barbados. Han hade slitna kläder, dåliga tänder och långt men uppsatt rastahår i sin traditionella rödgröngula mössa. Han frågade vart jag kommer från och när jag svarade Sweden så sken han upp och var blixtsnabb i sin replik;
”-Aha Sweden – You know man. My problem is that i one won the Nobel Price but I am so poor that i cannot afford to go to Sweden and receive the price.”
Vilken replik. Bara den var ju värd Nobelpriset eller hur?

Jag minns idag inte om han fick något av mig och i så fall hur mycket.
Men sen den dagen är förstås Reggae förknippad med Nobelpriset. Och det kanske vore på tiden att Bob Marley uppmärksammas för sin gärning inom musiken och tillägnas ”The Polar Music Prize”

Vi syns och hörs
Stefan Sladden Eng


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *