Sladdens Memoarer – Sömnstörning

Jag har ofantligt svårt att sova på flygplan och blickar alltid avundsjukt på medresenärer som glatt både äter och dricker och sedan nöjsamt lägger huvudet mot axeln på sin, förhoppningsvis, reskamrat för att sova. Det spelar ingen roll för dessa individer hur kort eller lång flygningen är. Sova är liksom inget problem.

För mig blir dock långresor ett problem. Inte bara för att själva sovandet uteblir utan också för att Jetlag’en blir så mycket värre. Och numer kan jag ju dessutom frossa i mängder av filmer, dokumentärer, och spel mellan måltiderna, alla drinksvagnar och taxfreeförsäljning under flygningen. Så ärligt talat, vem har egentligen tid att sova nuförtiden?

Den här gången skulle jag till Kapstaden. Och det var innan flygbolagen monterade in nöjjesmaskiner även i ekonomiklass

En veckas representation i en utställningsmonter på ett hotell i Kapstaden. Det var syftet med resan den gången. Vi var ett helt gäng som var där men jag hade lite tur och lyckades få nått dygn på egen hand innan konferensen skulle starta.

Konferensen i sig handlade om besättningsplanering och svårigheterna att planera besättningars flygningar både i enlighet med flygindustrins alla regelverk och samtidigt ta hänsyn till korta, eller långa, turnarounds för att vara så kostnadseffektiv som möjligt. Typ så.

Veckan var fylld med kundaktiviteter dagar och kvällarna i ända och givetvis var det slitigt. Särskilt som jag sov dåligt på nedresan. Jag borde inte haft nån Jetlag då Sydafrika ligger i samma tidszon. Men det hade jag förstås ändå.

Jag hade också en svit på 27:de våningen i denna mycket blåsiga stad. Hotellet gungade och landkrabba som jag är fick jag uppleva en släng av sjösjuka i form av ständig yrsel.

Oavsett, så var det en fantastisk vecka. Många möten med människor, kunder och prospects från hela världen, besök på vingårdar och massor med ”demos” av systemet. Och jag hann med lite shopping i Waterfront. Men Godahoppsudden får vänta till nästa gång.

När det till slut var dags att kliva ombord på flygplanet tillbaka till Europa såg jag fram emot en lugn och skön flygning. Men på raden framför satt ett föräldrapar med en liten knatte på ett år eller två. Och det var en liten knatte med mycket oro i kroppen. Han skrek o ylade innan start, efter start och under flygningen upp till J-burgh.

Jag hoppades att vi alla skulle få lite lugn och ro när vi flög vidare upp mot F-furt men det tog flera timmar innan hela kabinen liksom i symbios kunde andas ut. Det spelade nog ingen roll hur jobbigt vi tyckte att det var. För vi alla hade vi säkert betydligt lägre magsyrenivå än de stackars föräldrarna.

Men knatten hade bara tagit en powernap och fyllt lungorna med syre, för straxt var det dags igen. Och det pågick förstås hela sista delen av resan.

Vimmelkantig ringde jag hem från F-furt och berättade att jag var på tid. Skulle landa på Arlanda vid nio och var tacksam för en upphämtning enlig ö.k.

När jag väl landat och släpat mig ut mot parkeringen får jag ett samtal från hustrun som anmäler SIN sena ankomst varpå en halvtimme i vakum inträder. Väl inpackad i bilen blir jag informerad om att ”Arlanda Stad ligger såååå nära och att det är lika bra att vi storhandlar när vi ändå är här.”

Trots att det är mina memoarer minns jag inte om kidsen stönade eller jublade. Jag hade iallafall ingen som helst motståndskraft utan muttrade bara

”Visst gumman, visst”

Vi syns och hörs

Stefan Sladden Eng

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *