Vi hade bussat oss genom sydöstra Texas. Sett tvättäkta poliser i cowboyhatt och boots, med revolvrar och bältesspännen stora som pingisrack. Och givetvis: sheriffstjärnan jag dittills bara sett i matinéfilmer och deckare. Via Monterrey och Torreón tågade vi oss vidare upp mot den kyliga högplatån där staden Chihuahua breder ut sig. Via turistbyrån fick vi ett rum på ett vandrarhem.

När vi anlände till vandrarhemmet, som varit ett gammalt palats, möttes vi av en receptionist som bar en stor tjock blå täckjacka – inomhus. Det var två grader ute, och som jag minns det inte så mycket varmare inne. Han checkade in oss för några nätter och vi tog våra ryggsäckar för att ta oss upp till rummet. På väg mot trappan mötte vi en tjej från Europa, Gretchen. På samma sätt som vi svenskar kan känna samhörighet när vi reser i Europa och möter andra svenskar, infann sig genast samhörigheten med denna Europe. Vi bytte några ord, hon skulle precis lämna staden för en utflykt i några dagar, därpå försvann hon ut genom vandrarhemmets palatsdörrar.

Jag och min reskamrat hade nu några dygn framför oss att utforska Chihuahua. Dock var min reskamrat rejält förkyld och hade feber så vi höll oss ganska centralt hela tiden.

En morgon släpade jag med honom till ett frukostfik som låg lite längre bort än vårt vanliga. En ganska stor restaurang, inte så mycket folk men lokalen fylldes ändå av röster och slamrande porslin. Ovanför bardisken fanns en liten men fungerande gammal hederlig tjock-TV. Vi satt där med vårt kaffe och majsbröd och surrade lite. På TV:n kunde vi se bilder av många människor som klättrade, hoppade, vinkade och skrattande. Vi skymtade nån champagneflaska och det tycktes vara en riktigt uppsluppen stämning. Och vi kände igen oss på något sätt…

Det var morgonen den 9:e november i Chihuahua – i Europa var det kväll, och Berlinmuren hade just fallit. Vi satt där och bara gapade. Det var helt overkligt, det som hände hemma i Europa. Vi stötte och blötte detta i timmar som jag minns det, min förkylda resekamrat och jag.

Var och en av oss som var med då har sina egna minnen av var man befann sig, och vad man gjorde. Och om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg så mycket mer från Chihuahua annat än att det var där jag var när Järnridån slutligen rostade sönder.

Man kunde tro att historien slutar här. Men icke.

Varför just Chihuahua?

Vi äntrade det berömda tåget Chihuahua Al Pacifico som skulle ta oss till Los Mochis på Mexikos västkust. En tågresa där man omväxlande backar och kör framåt för att “växla” sig ner från högplatån. Givetvis en fantastisk resa på många sätt, men det minne som etsat sig fast allra mest, det måste nog vara att vi på tåget stötte på vår väninna från Europa, Gretchen. Tjejen vi mötte på vandrarhemmet, ni vet…

Gretchen hade inte hört nyheten från Europa – det här var ju på den tiden mobila lösningar var papperskonstruktioner man hängde i taket, och till och med innan Internet blev betraktat som en fluga av svenska riksdagspolitiker.

Att där och då, på tåget mellan Chihuahua och Los Mochis få berätta för Gretchen, Västtyska och bosatt i Västberlin att Berlinmuren var historia, det var stort. Och för mig är det fortfarande stort.

Gretchens reaktion minns jag väl. Hon blev arg som ett bi, och ställde en massa hypotetiska frågor: Hur blir det nu i Berlin? Alla människor? Vad händer med Östtyskland, Ekonomin etc? Gretchen målade upp en ganska dyster bild av det hela, medan vi, naiva som vi var, inte alls förstod problematiken och varför hon var så upprörd; problemet var ju faktiskt löst.

Efter den ganska korta men kärnexplosiva dialogen försvann Gretchen längre framåt tåget och därmed ur våra liv… fast ändå inte – jag skriver ju detta nu.

Men det skulle vara fantastiskt att få höra hennes egen historia. Om hur hon upplevde denna händelse. Skulle vi ha samma bild?
Och så undrar jag förstås, vad hände sen? Hur gick det för henne? Vad gör hon i dag?

Så om du känner någon Gretchen i Tyskland, som den 10 november 1989 på tåget mellan Chihuahua och Los Mochis i Mexiko fick informationen om Berlinmurens fall av två svenska och naiva backpackers, då kan du väl höra av dig.

Stefan “Sladden” Eng

#gretchen #gretchenwhereareyou #chihuahua #panoramatåget #backpacking #mexico #berlin #västtyskland